Jag blev för ett tag sedan kontaktad av en student som läser masterprogrammet i socialt arbete. I kursen ”Ledarskap i socialt arbete” ingick det att ha en mentor som man skulle diskutera tre frågeställningar med. Självklart tackade jag ja då det verkade både spännande och utvecklande.

Dessa var de tre frågeställningarna:
1. De flesta chefer är ofta lika smarta som sina medarbetare. Hur ska man förhålla sig som medarbetare till att chefen inte är supersmart?
2. De flesta chefer tycks inte använda sig av forskarrön. Vad kommer det sig? Gör du det? Varför /varför inte?
3.Vad tror du är min styrka i det professionella sociala arbetet? Vad tror du är min svaghet? Välj gärna tre konkreta styrkor och två konkreta svagheter

Så här efter träffen kan jag konstatera hur viktigt det är att skapa sig de där andningshållen då man tillåter sig själv att reflektera och inte bara tuta och köra i det dagliga arbetet. Det är fortfarande alldeles för lätt att boka in möten och administrativ tid före det jag kallar för ”ledarskapstid”, då du bara finns ute hos medarbetarna utan att det för den delen är ett möte, eller går på en föreläsning på universitetet eller läser en bok på kontoret (eller hemifrån, åh my god!) utan att få dåligt samvete för att det inte är att ”jobba på riktigt”.

Som tack för att jag ställde upp som mentor fick jag av universitetet en inbjuda till en föreläsning med Inga-Britt Ahlenius om ledarskap och etik.